Frestelser

Oscar Wilde lär ha sagt: ”Enda sättet att övervinna en frestelse är att ge upp inför den.”
Det är förstås fyndigt sagt, men det är väl något som inte stämmer? Det är ju inte så man ”övervinner” en frestelse. Snarare är det just så som man ”faller för” den.

Frestelser råkar vi alla ut för. Ingen enda av oss går säker. Vi får tankar, impulser och ingivelser till att säga och göra det ena och det andra. Tankar som verkligen inte vore bra att förverkliga. Det är kanske lätt att tro att helgonen hade det lätt och slapp undan, men så är det inte. Om man läser om ett helgon kan man faktiskt förvånas över vilken kamp som ständigt utförs mot frestelserna. Till och med Jesus frestades ju!

I Kyrkan säger vi att frestelserna kommer från den Onde. Hur det än är så kan man väl säga att det finns både en ond och en god röst som talar till oss. Det är den onda rösten som först säger till oss att vi är fria och får göra som vi vill. Men när vi sedan faller för frestelsen är det samma röst som säger: ”Nu är det kört för dig!”.

Det är den goda rösten som först varnar oss för att följa frestelsen, men som när vi ändå faller för den säger: ”Gud vill förlåta dig!”.

Och det är viktigt att vilja ta emot förlåtelsen (läs: bikt), och att kunna förlåta sig själv. Annars börjar man tycka att man är en dålig människa, och dåliga människor faller ju för frestelser... På så sätt försvagas vår motståndskraft mot nästa frestelse och nästa...

Desto lättare blir det att hålla sig på banan, när man mer och mer inser att man är älskad av Gud – Fadern som skapat oss, Sonen som dog för oss och Anden som leder oss idag.

Ett av de bästa sätten att övervinna en frestelse är att ge upp... och vända sig till Gud i bön!
Att erkänna sin svaghet inför Gud kan vara ett bättre vapen än att av egen kraft sätta hårt mot hårt. Ett annat sätt är att helt enkelt inte bry sig om frestelsen, utan istället tänka på eller göra något annat – som t.ex. att... be!

”Han var frestad som du – och Han älskade dig över allt” (SvPs 358:4)

Askonsdag

Om man undrar varför den här dagen heter som den gör får man säkert ett svar i stil med ”förr skulle klä sig i säck och aska och späka sig” (Historieskrivningen är ju gärna lite vinklad när det gäller det kristna arvet i vårt land).
Men visst stämmer förklaringen bra. Förutom en liten detalj.

Askonsdagen är första dagen i fastan före Påsk. Och det här med aska hänger ihop med en gammal fin sed att man i Mässan får ett kors tecknat i sin panna, som ett tecken på att man vill göra bot. De palmblad som använts förra Palmsöndagen bränns och blir till aska som kan invigas med vigvatten. Prästen doppar tummen i askan och tecknar alltså ett kors på botgörarnas pannor. Askans symbolik hänger ihop med seden att klä sig i säck och aska, som i Gamla Testamentet var ett starkt uttryck för förkrosselse eller sorg.

Den som vill göra bot under fastan vill påminna sig om hur Jesus frestades i öknen under 40 dagar. Fastan före Påsk varar just i 40 dagar – undantaget söndagar som man inte fastar på.

Den kristna fastan innebär traditionellt inte att man låter blir att äta (dvs fasta i medicinsk mening). Däremot kan man välja något att avstå ifrån som en övning i självdisciplin. Fasta är alltså en slags andlig styrketräning – ja, ett annat ord för fasta är ju ”askes” som betyder just ”träning”. Den yttre övningen hänger oskiljaktigt samman med ett förnyat och fördjupat böneliv – genom vilket vi söker gemenskap med Gud själv.

När man firar fasta minns man också Jesu lidande, som kulminerar under fastetidens sista del: Stilla veckan. Det är svårt att ta till sig budskapet om att Gud lät sin Son lida och dö för vår skull. Det räcker inte bara med intellektuell kunskap för att ta till sig detta. Därför är det bra att dessa traditioner hålls levande.
Det är allstå ordet ”förr” som är den lilla detaljen som inte riktigt stämmer. Det var inte bara ”förr” som man klädde sig i säck och aska. Nej, den kristna fastan är en levande tradition än i våra dagar.

Istället för att fortsätta blunda för världens lidande och nöd, kan vi välja att öppna våra ögon och våga se. Vi vågar se också det som är svårt i tillvaron, eftersom också vår Gud väljer att se och gripa in. Jesus kom till jorden för att dela lidandet med oss människor. Genom Hans lidande har också lidandet blivit betydelsefullt. Den som fastar får på ett mycket blygsamt sätt närma sig de nödställdas och hungrandes situation, och på så sätt blir fastan en övning i solidaritet och kärlek.

Att avstå från ex. kött eller godis kan också ge en liten besparing som med fördel kan skänkas till någon god insamling.

Den som undrar vad fasta är för något... bör helt enkelt prova på!

”Se vi går upp till Jerusalem i heliga fastetider
att skåda hur Jesus Krist, Guds Son, i syndares ställe lider.” (SvPs 135)

Utvärdering

Solen sänker sig och dagen går mot sitt slut.
I vårt nordliga land varierar ju tiderna för solens upp- och nedgång men så här års börjar man i alla fall ana något mer av skiftningarna mellan mörker och ljus. Det är en fin och nyttig tradition att ta tillvara på dessa övergångar mellan dag och natt. På kvällen får vi be om Guds beskydd under natten och gå till vila i tro på att vi får en ny morgon dagen efter.

Likaväl som vi varje morgon har får ta emot den nya dagen med alla dess möjligheter, får vi varje afton stanna upp och utvärdera den gångna dagen:

”Hur blev det egentligen? Hur förvaltade jag möjligheterna som jag fick?
Kan jag lämna tillbaka dagen lika ren som den var när jag fick den?”

Om vi aldrig stannar upp så missar vi chansen att utvecklas och lära oss av våra erfarenheter.
I Kyrkans tradition finns Aftonsången, eller Vesper som den också kallas (För övrigt tycker jag att ordet Aftonsång är ett av svenska språkets vackraste ord).
I Aftonsången sjunger (eller läser) man alltid Magnificat – eller Jungfru Marias lovsång, som den heter på svenska ( Se Lukasevangeliet 1:46-55). Sången sjöngs först av den alltid rena Jungfrun Maria när hon hade fått veta av Gabriel att hon skulle bli havande av den helige Ande, och ta emot Jesus Kristus, Guds Son, i sitt moderliv.
Hon besjunger Guds räddningsverk genom historien och det får vi också göra i Aftonsången. Då får vi också tacka Gud för vad Han gjort för oss och med oss under dagen.
Våra små liv och dess korta historier hör ju ändå ihop med den stora historien alltsedan Adam och Eva. Och de dagar vi lever och verkar här i tiden är små länkar i den stora kedjan som sträcker sig fram emot tidens slut och Kristi återkomst.
Därför har det också betydelse hur vi lever våra liv.

Stannar vi upp för att utvärdera kan vi också komma tillrätta med sådant som inte blev som det skulle, och vi får då be om förlåtelse.
Så blir också varje afton en påminnelse om vår sista afton. Också då får vi förtrösta på Guds nåd och våga tro på en ny morgon. Uppståndelsens morgon.

”Gud give oss i natt sin frid, och sin nåd när morgonen gryr”

Möjligheter

Varje dag när vi vaknar möts vi av en stor gåva: Den nya dagen.
Jag tycker det är fint att gå upp lite före alla andra därhemma för att möta gryningen. Vi har väl alla lite olika tider, men just så här års blir det möjligt för mig att uppleva soluppgången.
Morgonen är en säll tid.

Allt är först stilla och vilar i mörker.
Varje morgon har man en föreställning om hur dagen skall se ut, men mörkret påminner oss om att mycket av framtiden vilar i dunkel ovisshet. En sak kan vi vara säkra på: Det blir aldrig riktigt som man tänker.

Sakta förbyts mörkret i ljus.
Under dagen som kommer möts vi av en mängd överraskningar. Händelser som vi får ta emot som nya gåvor under dagens lopp.
Vi får ta emot allt som händer ur Guds milda hand.
I varje gåva finns en möjlighet och ett val. En möjlighet att använda det som händer till det bästa för oss själva och andra.
Det gäller också de svåra och jobbiga händelserna under dagen. Allt rymmer en möjlighet, och denna möjlighet är gåvan inom varje gåva.

Visst kan det vara svårt att uppskatta alla händelser. Hur ska vi kunna se på världens lidande, fattigdom och elände såsom möjligheter? Kanske har vi ett val att faktiskt göra något av även dessa möjligheter. Vi kan ju alltid försöka hjälpa till.
De svårigheter vi själva står mitt uppe i kan vara svåra att förstå meningen med. Men tänker vi tillbaka på tidigare svårigheter som vi faktiskt har kommit igenom, kan vi nog se att vi lärt oss något av det hela. Att dra lärdom är väl också att ta vara på en möjlighet.

Nästa söndag är det Kyndelsmäss. Då firar Kyrkan att Jesus bars fram i templet, och där kallade den gamle Symeon Honom för ”Ett ljus med uppenbarelse”. Jesus är ljuset som upplyser oss - våra sinnen och våra hjärtan – när vi tar emot Honom som den gåva Han är. Detta är en stor möjlighet för oss alla: att ta emot Jesus Kristus i Ordet och Sakramenten.
Den som vill följa i Jesu spår och leva efter Hans upplysning är kallad att vara ”världens ljus”. Så får vi också se på oss själva såsom gåvor till världen och våra medmänniskor.
Varje soluppgång är en påminnelse om Jesu löfte att komma tillbaka en dag så som solen går upp i öster.

”Lev som ljusets barn – ljuset bär frukt överallt där det finns godhet, rättfärdighet och sanning”(Ef 5:9)

Guld, rökelse och myrra

I Trettondedagstid hör vi om de tre vise männen och de gåvor de kom med, för att hylla den nyfödde Konungen: Jesus Kristus.
S:t Matteus berättar inte mycket om de österländska stjärntydarna, vi vet inte ens om de var tre.
Däremot är han noga med att redogöra för deras gåvor.
Kyrkans tradition har låtit dessa gåvor stå för ett djupare innehåll som kan vara värt att stanna upp inför.

Guld
Vi är kallade till att ge Jesus vårt guld.
Det gör vi bäst genom att ge bort våra ägodelar och pengar till de fattiga.
Jesus finns representerad genom de fattiga i alla tider, så när vi ger åt de fattiga ger vi s.a.s. vårt guld till Jesus. När vi kommer inför Jesus behöver vi inga ägodelar eller något annat att stoltsera med. Tvärtom, det vi så gärna håller fram för Honom kan mycket väl stå i vägen för Honom i våra liv. Vi behöver inse att våra händer är tomma.

I kyrkobyggnader världen över har man valt att använda mycket guld för att visa hur fin Guds boning är. Det som såg så enkelt och oansenligt ut i Betlehem var egentligen något stort och fantastiskt.
Också kalken och patenen, som ska ta emot och frambära Jesu dyra blod och sanna kropp i den heliga Mässan, är oftast förgylld. Endast det finaste duger åt en Konung.

Nu kanske orden från Judas ekar inom oss. Moralismen som hellre vill se att man skänker åt de fattiga än att hylla Jesus. Liksom när kvinnan smorde Jesus med Nardusbalsam...

Rökelse
Vi är kallade till att ge Jesus vår rökelse.
I alla tider har människor sökt något de kallar Gud, och de har föreställt sig sin gud som osynlig och upphöjd i himmelen. När man velat kommunicera med sin gud har man velat göra det genom något synligt som uppgår i himmelen medan det blir osynligt.
Rökelse har därför, även inom kristendomen, blivit en symbol för bön.
Liksom rökelsen stiger upp till himmelen stiger de heligas böner upp till Gud.
När vi använder rökelse i gudstjänsten blir vi påminda om att hela Kyrkan är med och ber - också de som gått före oss och nu står inför Lammets tron i himmelen.
Så är vi kallade att ge våra liv i bön, med knäppta händer.

Man kan i meditation föreställa sig själv vara ett rökelsekar. När man andas in fylls karet med syre och kolet i hjärtat, eller i ens centrum, glödgas. Rökelsekornen på kolet börjar ryka och när vi andas ut sänder vi bönesuckar likt rökelse, som stiger mot skyn.
Så kan också en bedjande människa på ett fördolt sätt sprida en kristusdoft i världen.

Myrra
En växt som har antiseptiska egenskaper och har använts som läkemedel kallas myrra.
Den används också som ceremoniell smörjelse vid begravning.
Ur myrran kan man utvinna parfymer och balsam.
Myrran som gavs i Betlehem hade en profetisk funktion.
Den visar oss hur Jesus utvalts för att dö på korset för att vi skulle bli helade från döden.
Genom Hans sår blir vi helade.
Myrra är mer dyrbart än guld.
Så är det också i Guds rike. Vårt lidande är värt mycket mer än vi tror, särskilt när vi kan förena det med Jesu lidande.

Jesus fick en värdig begravning, tack vare S:t Josef från Arimataia, och smordes med myrra.
Vi bör också ta hand om både levande och döda, med respekt för den människa vi har framför oss. I vår tid är det lätt att vi börjar blunda för lidandet och döden, och gömma undan sjukdom och nöd på institutioner istället för att vara mitt i lidandet med den hjälp vi har att ge.
I den lidande möter vi Kristus själv.

Så får vi med tomma händer öppna oss för Jesu Kropp och Blod, och ta emot denna största gåva med knäppta händer - för att sedan med utsträckta händer göra Hans gärningar och möta denna världens lidande.

Julefrid

Många av oss ser fram emot en fridfull Jul. En frid som många traktar efter, men som hotas av den stressiga tiden före Jul då allt ska hinnas med. När släkt och familj ska träffas under Jul gäller det att hålla sams, samtidigt som man kanske har ganska mycket att reda ut. Irritationen kan växa när vi kommer varandra inpå livet – och den värsta boven i sammanhanget är förstås alkoholen, som varje år ställer till med en oerhörd massa bekymmer och lidande under Kristi Födelses högtid.

Hur ska vi nu finna Julefriden? Man vet att vi undrar... Det lockas med frid och nostalgi i reklam och marknadsföring och reklam i dessa dagar, men jag tror inte att frid är något man kan köpa sig till.

För egen del har jag valt att fokusera på det mest centrala med Julen: Kristi Födelse. (I år kommer jag faktiskt få fira både Midnattsmässa och Julotta!). Tanken på att Gud har valt att bli människa av kött och blod, avlad av den helige Ande och född av den alltid rena Jungfrun Maria, ger en frid som inte rubbas av stök och stress. Den djupa glädjen och tacksamheten över hur Gud visar oss sin kärlek, förgås inte av en och annan familjekonflikt. Gud har ju själv valt att leva i en familj.

Traditionerna, maträtterna, paketen och TV-programmen blir lite extra tingeltangel, men det hela står inte och faller med i vilken ordning saker och ting sker, eller om det finns kalvsylta eller inte på julbordet.

I Finland utlyser man fortfarande Julfriden, på Gamla Stortorget i Åbo. Förr i tiden hade Julfriden en juridisk innebörd även i Sverige: Den som begick brott mellan Juldagen och Tjugondedag Knut fick dubbel böter eftersom man stört Julfriden. Det kan låta lite lustigt, men jag ser den finska seden som en påminnelse om att Julfrid måste få vara något konkret.

Gud ville inte förbli en osynlig idé eller en from tanke. Han steg ner till oss för att ge oss ett ansikte, ett namn. Julefriden ska inte heller bara vara en romantisk idé eller en nostalgisk känsla.

Under Jultiden får vi lägga konflikter och strider åt sidan, och istället söka frid med varandra och med Gud. Så kan Julfriden bli en övning som kan påverka oss under hela året. Finns det meningsskiljaktigheter går de säkert att reda ut under fridfulla former, med respekt för både sak och person. Så får vi följa uppmaningen från S:t Benedikt av Nursia från 500-talet:
”Sök friden och ge den vidare”

Med önskan om en Fridfull Jul!

Advent och Jul

Inget är som väntans tider... Men tänk vad vi är otåliga här i Sverige!
I hela världen firar man ju Jesu födelse den 25 december, men vi börjar gärna lite tidigare. Den 24:e är ju afton till Juldagen – Julafton – så visst kan man väl fira redan då. Sen vill man ju provsmaka julskinkan kanske den 23:e och det blir ju en högtidlig stund. Kanske får vi klä granen lite i förväg också... Ja, sen har det väl rullat på så där, och nuförtiden är det knappt någon skillnad på Advent och Jul.

När Juldagen väl är kommen är vi kanske redan trötta på julmat och julmusik, glögg och granbarr. Så av naturliga skäl börjar många med hälsokost och gympa redan på Annandagen. På så vis har det blivit lite omvänt det här med fasta och fest under året. Och visst har kommersialismen bidragit till förskjutningen av tiden. Alla vill vara först, och snart har vi väl julskyltning vid midsommar!

I Kyrkan har vi en pedagogisk lek som heter kyrkoåret. Om vi lever oss in i årets skiftningar av fasta och fest, glädje och allvar, påminns vi hela tiden om alla aspekter av livet och tillvaron. Adventstiden är i så fall tänkt som en förberedelsetid inför Julen, och faktiskt en fastetid. Ungefär som Stora Fastan före Påsk. Vi får öva oss i att känna längtan och förväntan inför Kristi Födelses Fest. En dag i taget får vi öppna en lucka i kalendern, eller bränna en centimeter på kalenderljuset. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge...
Vi får städa ur både huset (om vi hinner) och göra lite rent hus i själen, i självrannsakan och bikt. Så förbereder vi oss både till det yttre och till det inre, på att Herren Jesus Kristus ska komma och ta sin boning ibland oss.

Sedan kommer Jultiden, som börjar med Midnattsmässan eller Julottan - fest och glädje över ”Gud med oss”. (hebr. Immanuel). Den Evige trädde in i tiden. Den Osynlige blev uppenbar. Han kommer för att dela livets villkor med oss alla. Han kommer för att rädda oss från synden, döden och ondskan. Han kommer för att offra sig för oss av kärlek, och för att ge oss liv.

Den finaste julklappen är Guds gåva till oss: Frälsningen genom Jesus Kristus.
Den som ser fram emot den gåvan blir aldrig besviken.
Det blir en evig glädje.

Passa på att njuta av Advent och Jul med dess olika möjligheter!

Var glad, var glad! Immanuel ger frihet åt var bunden själ. (SvPs 423)